Om tre företeelser

Tvångsäktenskap, könsstympning och hedersmord

När man nämner tragiska företeelser som hedersmord, kvinnlig könsstympning och tvångsäktenskap är det svårt att inte låta bli att associera dessa med förorter, invandrare och muslimer. Om föreställningen är befogad är en fråga i sig men konsekvensen blir att en viss grupp i samhället får dras med den negativa associeringen antingen de som grupp har valt det eller inte.

Föreställningen kan ha uppkommit genom att ett fåtal individer och familjer som härstammar från muslimska länder tyvärr gjort sig skyldiga till brott som har varit förknippade med olika former av kränkning och våld mot kvinnor. Genom en kraftig fokusering på just denna grupp, och delvis beroende på att förövarna själva hänvisat till sin ”kultur” eller ”tradition” som ursäkt för de begångna brotten har en kraftigt förenklad och utbredd föreställning uppkommit och förstärkts. Enligt författaren och debattören Jan Guillou byggs föreställningen även på en generaliserande syn på den muslimska världen i stort:

Det har att göra med föreställningen att kvinnor i den muslimska världen har världsrekordet i förtryck. Så länge vi upprätthåller den föreställningen slipper vi ju grubbla så mycket över vårt eget kvinnoförtryck. Därför har tre kurdiska hedersmord på tio år åstadkommit tio gånger så stor publicitet som de 500 svenska kvinnomord som ägde rum under samma tidsrymd.

Utifrån islams lära är det viktigt att inte förbise förtryck eller orättvisor oavsett dess omfattning. Därför har en del imamer och muslimska socialarbetare vid ett flertal tillfällen fördömt handlingarna som givit upphov för denna föreställning. På grund av begränsad tid och plats i medierna i jämförelse med exponeringen av de negativa företeelserna har budskapet inte riktigt nått fram. En del religiösa företrädare har å andra sidan valt att inte kommentera företeelserna eftersom de inte ansett att företeelserna har en religiös koppling. Detta kritiseras bland annat av Mona Sahlin:

De religiösa ledarna är en viktig grupp som varken synts eller hörts i den offentliga debatten efter mordet. De hävdar att hedersmord inte är något religiöst problem och släpper därmed frågan, säger hon och betonar att hennes kritik gäller såväl Svenska kyrkan som andra trossamfund.

Hur som helst så existerar en föreställning med många obesvarade frågor. Och i en tid då människor varken har tid eller ork att fördjupa sig i olika frågor räcker det med ett fåtal negativa företeelser för att ett associationsmönster och en föreställning ska bildas. Vad företeelserna egentligen grundar sig på är ytterst svårt att säga. Delvis därför att det egentligen handlar om flera komplicerat sammanlänkande faktorer i ett märkligt och bisarrt samspel med varandra. Dock är det möjligt att urskilja vissa idéer och tankemönster som kan ha givit upphov till dessa företeelser. I denna artikel väljer vi därför att belysa företeelserna tvångsgifte, könsstympning samt hedersmord.

Tvångsäktenskap

För att försöka förstå bakgrunden och orsaken till tvångsäktenskap är vi tvungna att titta på arenan där företeelsen utspelar sig - nämligen familjen. De flesta föräldrar i världen utgår från vad de uppfattar som ”barnens bästa” när de fostrar sina barn. Men i en familj där tvångsäktenskap förekommer saknas en viktig aspekt av uppfostran, nämligen den ömsesidiga kommunikationen mellan föräldrar och barn. Föräldrarna gör vissa val och anser att barnen borde vara tacksamma för de val som familjen väljer att göra åt dem. Men många gånger förklaras dessa val ytterst sparsamt för barnen. I längden kan detta leda till att barnen kan känna sig överkörda även om det som bestäms verkligen är menat för barnens bästa.

Det finns nämligen en inneboende mänsklig ansvarskänsla som medför vilja till inflytande och påverkan. Att som förälder ensidigt tolka detta behov hos sina barn som ett tecken på otacksamhet är att förneka den av Gud givna rätten att göra livsval: ”Vi erbjöd himlarna och jorden och bergen ansvaret [för förnuft och fri vilja], och de avböjde av ängslan [att inte kunna bära] det; men människan – alltid beredd till synd och dårskap – tog det på sig.” (Koranen 33:72)

Det är därför viktigt att ha ett levande och ömsesidigt samtal där föräldrarna är lyhörda för barnens önskemål och drömmar. På så vis kan man bättre förstå varandra och kanske hitta lösningar som upplevs gynnsamma av både föräldrarna och barnen. Att som förälder ignorera sina barns önskemål och behov är i direkt strid mot islams lära och Profetens tydliga uttalande:

… Fatima är en del av min kropp; Jag avskyr det hon visar avsky för och det som gör henne illa gör [även] mig illa.

Problematiken med tvångsgifte kan bottna i skillnaden mellan barns och föräldrars uppfattning om ursprung och identitet. Barn med invandrade föräldrar som växer upp i en svensk omgivning möter nämligen andra problem och motgångar än deras föräldrar en gång gjorde i sitt hemland. De har av naturliga skäl även helt andra förutsättningar som i sin tur leder till prioriteringar och mål som delvis kan komma att skilja sig från föräldrarnas. Ett exempel som kan illustrera detta fenomen är när en del föräldrar uttrycker en önskan om barnets val av partner. I den värld och tid då föräldrarna växte upp kunde det finnas en fördel och en trygghetsaspekt i att gifta sig med någon från samma by, stad eller region. Att gifta sig med någon som var utanför den kända geografiska och sociala kretsen uppfattades som en risk och innebar därför osäkerhet.

Men i en alltmer global värld är det inte längre självklart att barnen ser föräldrarnas lokala hemlandsval av partner som intressanta eller ens gynnsamma för deras egna intellektuella, sociala och inte minst andliga och religiösa utveckling. En av de extremare formerna av detta ointresse för barnens önskemål kommer då i uttryck genom fenomenet tvångsgifte. Avsikten med tvångsgifte är att genomföra ett giftermål mellan två individer där åtminstone en berörd part motsätter giftermålet, men av olika skäl känner sig tvungen att genomgå den. Ibland kan det röra sig om direkt fysiskt tvång men ibland även om en mer subtil form av socialt tryck där det blir svårt att säga nej. Fenomenet har ofta förknippats med en kränkning av flickors önskemål, men kan lika gärna röra sig om pojkars. Under den förislamiska tiden var tvångsäktenskap vanligt förekommande, men Profeten själv förbjöd klart och tydligt detta och förklarade äktenskapsarrangemang utan ömsesidigt samtycke som ogiltiga. I en hadîth kan vi således läsa om följande händelse:

… Khansa bint Khidam Al-Ansariya berättade att hennes far gifte bort henne när hon var husmor och [att] hon ogillade det giftermålet. Så hon anlände (klagandes) till Profeten som [därpå] förklarade giftermålet som ogiltigt.

Utifrån ett islamiskt perspektiv är det således förbjudet att genomföra eller arrangera tvångsäktenskap.

Könsstympning

Ytterligare en förislamisk sed är den kvinnliga könsstympningen. Med könsstympning menar vi i detta fall ingrepp som utförs med avsikten att frånta en kvinnas förmåga till sexuell njutning. Denna form av omskärelse kallas för faraonisk omskärelse och antyder att företeelsen har praktiserats långt innan islams, kristendomens, och möjligen judendomens uppkomst.

Det är inte klart, dock, huruvida seden uppkom i Egypten eller om den uppstod någon annan stans i Afrika och sedan kommit till Egypten. Seden praktiseras bland annat i Somalia och Etiopien, men är dock inte känt förekommande i majoriteten av de islamiska länderna, bland annat Irak, Iran och Saudiarabien. Detta leder fram till slutsatsen att könsstympning hör samman med lokalt kulturella sedvanor snarare än med islam i sig, i egenskap av världsreligion.

Den drivande idén bakom könsstympning är tanken att kvinnan inte skulle vara kapabel att kontrollera sin egen sexualitet. Könsstympningen blir därför en hänsynslös kontrollmekanism som utförs i generation efter generation inom släkten, familjen eller stammen. I första hand hänvisar man alltså till sin tradition men i enstaka fall har även hänvisningar till religion gjorts för rättfärdigandet av denna sed. Dock strider seden mot islams lära, då rätten till sexuell njutning och tillfredställelse är en stadgad kvinnlig rättighet som stöds av både autentiska uttalanden från Profeten och framstående lärda inom den islamiska teologin. Bland annat kan man läsa imamen Ibn Qudamas äktenskapsrekommendation för intima situationer:

Det rekommenderas för mannen att beröra och smeka sin fru inför samlaget för att hetsa upp henne [sexuellt] för att hon skall njuta av samlaget i lika stor utsträckning som honom… Och om han uppnår klimax före henne är det ogillat för honom att dra sig ur innan hon uppnår klimax… det skulle annars orsaka henne skada och hindra henne från att tillfredställda sina behov.

Hedersmord

Det absolut första som tydligt måste klargöras i frågan om hedersmord är att mord är och förblir mord. Prefixet heder försvarar inte på något sätt den brutala och omänskliga handlingen och den som utför ett hedersmord är i inga avseenden mindre brottslig än någon annan mördare. Under den förislamiska tiden förekom det i en del arabiska stammar att familjer gjorde sig av med sina barn av rädsla för fattigdom och framtida svårigheter. Barnen gavs bort, såldes eller begravdes levande. Det drabbade främst flickebarn som ansåg vara till last. I samband med Koranens uppenbarelse och profeten Muhammads profetiska kallelse, fördömdes och förbjöds denna sed i mycket skarpa ordalag:

”Döda inte era barn av rädsla för fattigdom; Vi sörjer för dem och för er. Att döda [dem] är en svår synd.” (Koranen 17:31)

”Och av dem som sätter andra gudar vid Guds sida förleds många av [tron på] dessa gudar att se dödandet av sina barn som något förtjänstfullt, och så drivs de mot undergången och deras religiösa begrepp förvirras alltmer för dem.” (Koranen 6:137)

Det som är intressant i sammanhanget är att de så kallade hedersmorden har drag som liknar barnamorden. Det som är gemensamt för de båda är att de båda utgår från en rädsla. I fallet med barnamorden så utgår familjen ifrån en rädsla för fattigdom och misär och i fallet med hedersmorden så utgår familjen från en rädsla att utsättas för förakt, hån och uteslutning från andra inom samma nätverk eller sociala miljö[6]. Förövarna menar att familjens heder måste bevaras och förklarar därmed sitt agerande. Profeten Muhammad upplyste dock sina efterföljare om faran med detta tankemönster och distanserade sig själv tydligt ifrån dem som upprätthåller den:

….[Den] som brusar upp i familjeheder och strider för sin stam är inte från min ummah…

Den andra likheten mellan barna- och hedersmorden är att de i båda fallen i första hand handlar om mord på flickor. När man betraktar hedersmordsproblematiken utifrån detta perspektiv kommer man således fram till att de båda företeelserna utgår ifrån liknande motiv och har liknande tragiska resultat.

”De som utan att förstå [det oerhörda i denna handling], i dårskap dödar sina barn har förlorat allt!” (Koranen 6:140)

Religion eller tradition?

De invandrade muslimerna i Sverige kommer från en rad olika länder och bär med sig en rad olika seder, tanke- och beteendemönster som en del av sina personliga, familjära eller nationella identiteter. I den egna sociala tillvaron har denna identitet sällan ifrågasatts då den varit självklar precis som det för de flesta i Sverige är en självklarhet att man bara är på ett visst sätt.

Men i samband med migrationen och i samband med att ens identitet inte längre är lika självklar i en ny omgivning blir man tvungen att omtolka eller till och med omdefiniera sig själv och sin identitet. För vissa kan denna upplevelse vara en positiv erfarenhet där man som människa finner djupare svar på identitetsfrågor och hittar sig själv på nytt. För andra kan mötet innebära rädsla och en känsla av att man i det nya förlorar en del av sig själv. För en del kan mötet med den nya omgivningen innebära en möjlighet att hitta tillbaka till idealen i sin egen tro delvis eftersom dessa ideal är levande i det svenska samhället. Man har som individ eller familj en utmärkt möjlighet att göra upp med traditionella företeelser, seder och tankemönster som uppenbarligen strider mot trons innersta ideal. Men man kan också sluta sig inåt och avskärma sig i en egen värld där dessa seder och bruk finns kvar och till och med förstärks. Det skapar då samma sorts problem och social oreda likt den som man en gång utvandrade ifrån. Det naturliga och nödvändiga alternativet för muslimer bör därför vara att hitta tillbaka till kärnan av akhlâk, eller den goda uppförandeseden, till gagn för både sig själv och det samhället man nu lever i.