Första trosartikeln

Tron på en Gud

Hela islams lära bygger på tron om att det bara finns en enda Gud som har skapat allting, både synligt och osynligt, dött och levande och att ingenting kan existera om inte Han ger upphov till det. Gud är en skapare utan like med varken begränsningar, behov eller brister som ensam besitter all makt över allt som existerar. I Koranen beskriver Gud själv detta i följande vers: ”Detta är Gud, er Herre. Det finns ingen annan gud än Han, alltings Skapare. Tillbe Honom som har allt under sitt beskydd.” (Koranen 6:102)

Denna tro illustreras kanske tydligast i den ofta återkommande proklameringen: Lâ ilâha ill Allâh (det finns ingen gudom [värd dyrkan] förutom Gud) vilket uttrycker den enkla och ursprungliga monoteism som alla Guds profeter under alla tider proklamerat för mänskligheten. I både Gamla och Nya Testamentet kan vi därför finna återkommande verser som fastslår att det bara finns en Gud och att det endast är Han som förtjänar all dyrkan och tillbedjan. I Nya Testamentet kan vi sålunda läsa: ”… Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.” samt: ”Jesus svarade: ’Viktigast är detta: Hör Israel, Herren vår Gud är den ende Herren.’”

En muslim ser därför att alla Guds profeter och sändebud undervisat en och samma monoteistiska lära som på arabiska kallas för tawhîd. Denna term härleds ur det arabiska verbet (wahhada) och dess ordagranna betydelse är ”att unifiera” eller ”att göra någonting till ett”. I praktiken innebär tawhîd att människan skall förstå, acceptera och bevara tron på Guds absoluta enhet i alla sina handlingar, antingen de må vara direkt eller indirekt riktade till Gud.

Tawhîd är den väsentligaste delen av islams lära då allting i religionen bygger på dess grundsatser. Profeten Muhammad undervisade själv sina följeslagare (sahâba) i läran om tawhîd under tio år innan han därefter började undervisa dem i islams praktiska delmoment och utförandet av dessa. För att vi enkelt skall kunna sätta oss in i läran om och betydelsen av tawhîd har de muslimska teologerna med starka belägg som utgångspunkt delat in tawhîd i tre olika kategorier, vilka gemensamt bildar en fast enhet.

Kategori I:

Tawhîd ar-Rubûbîyah

- Bevarandet av herraväldets enhet

Under den första kategorin ställs kravet att människan skall vara medveten om att Gud är den enda skaparen och upprätthållaren av all existens. Gud är den enda och allenarådande Herren (ar -Rabb) som skapar och upprätthåller allting utan att vara i något som helst behov av något eller någon. Åtskilliga verser uppmärksammar detta så som: ”GUD är alltings Skapare; Han styr och övervakar allt.” (Koranen 39:63) samt ”… Den som förnekar sanningen [skall veta att] Gud är Sig själv nog och inte behöver [någon eller något i] Sin skapelse.” (Koranen 3:97)

Detta innebär att Gud är den enda egentliga makten och att han allena ger kraft till all förändring och rörelse, samt att ingenting händer i skapelsen förutom det Han ger tillåtelse till. Enligt islams lära sker således ingenting genom det vi kallar för ”tur” eller ”slump” utan allt som händer beror ytterst på Guds vilja och kraft.

Trots att vi människor kämpar och anstränger oss för ett specifikt ändamål så kan inget bli till, upphöjas eller lyckas utan Guds vilja. Likaså försvinner inget, nedsänks eller misslyckas utan Guds tillåtelse. Ty: ”Gud är herraväldet över himlarna och jorden; Han skänker liv och Han skänker död. Ni har ingen beskyddare och ingen hjälpare utom Gud.” (Koranen 9:116)

En korrekt förståelse av detta faktum är dock inte att utveckla uppgivenhet eller passivitet utan snarare att ödmjukt inse att människan inte är allsmäktig eller sig själv nog, då Gud påpekar: ”… människans högmod går verkligen över alla gränser då hon tror sig vara fri från allt beroende; - till din Herre måste alla återvända.” (Koranen 96:6-8)

Utöver detta bör människan också inse att händelser och tillstånd inte alltid behöver ha de positiva eller negativa betydelser som dem till en början kan tyckas ha. Exempelvis kan uppenbart goda saker få negativa konsekvenser och tvärtom. Gud förklarar detta i följande vers: ”… Men det kan hända att något är er förhatligt och [ändå] är detta gott för er; och det kan hända att ni älskar något och [ändå] är detta ont för er – Gud vet, men ni vet inte.” (Koranen 2:216)

Kategori II:

Tawhîd al-asmâ was-sifât

- Bevarandet av Guds namn och egenskaper

I den andra kategorin av tawhîd poängteras vikten av att relatera till Gud endast på det viset och endast med de namn och attribut som Han själv eller Hans sändebud har bekräftat i uppenbarelsen. Det är under denna kategori också ytterst viktigt att inte på något sätt tillskriva Gud egenskaper som egentligen hör till Hans skapelse eller att, tvärtom, tillskriva gudomliga och absoluta egenskaper till en skapelse (så som allmakt, allvetande med mera).

Den grundläggande utgångspunkten i förståelsen av Guds namn och attribut är att alla de namn och attribut som bekräftas av Gud i Koranen eller av Hans sändebud genom autentiska uttalanden skall accepteras som sanna i deras uppenbara betydelse. Dock skall alla namn och attribut i sina betydelser och egenskaper endast förstås som absolut unika, perfekta och inte på något sätt begränsade eller bristfälliga då Gud själv förklarar: ”…Ingenting är som Han – Han som hör allt, ser allt.” (Koranen 42:11)

Om vi exempelvis tittar på ovanstående vers så ser vi att egenskaperna hörsel och syn bekräftas av Gud men att dessa bekräftade egenskaper ingalunda är lika den hörsel eller syn som en del av skapelsen kan vara begåvad med. När namn eller egenskaper används med hänvisning till Gud skall de därför endast förstås i sin absoluta betydelse fria från alla brister eller begränsningar som kännetecknar skapelsen eftersom: ”… ingen finns som kan liknas vid Honom.” (Koranen 112:4)

Kategori III:

Tawhîd al-uluhîah

- Bevarandet av Guds enhet i dyrkan

När människan således förstått att det bara finns en enda allsmäktig Gud och att ingenting kan liknas vid Honom blir den naturligt logiska följdfrågan: ”Varför skulle jag inte tillbe Honom som har skapat mig? Det är till Honom som ni alla [till sist] skall föras åter.” (Koranen 36:22)

Den tredje kategorin av tawhîd understryker därför kravet för människan att tillägna all form av dyrkan (så som åkallan, bön, fasta, allmosegivande mm) endast till Gud eftersom det endast är Han som är i stånd att till fullo belöna människan för dennes strävan och uppoffring då: ”… de som ni anropar i Hans ställe kan varken hjälpa er eller sig själva.” (Koranen 7:197)

När människan till fullo förstår att Gud verkligen är En finns det inte längre någon mening eller något behov av att dyrka någon eller något vid sidan av Gud. När människan en gång förstått den stora skillnaden mellan Skaparen och skapelsen blir det fullständigt absurt att dyrka skapelsen i vilken form och på vilket sätt det än må vara. Gud förtydligar detta ytterligare då Han säger: ”TILLBE GUD och sätt ingenting, vad det än kan vara, vid Hans sida...” (Koranen 4:36)

Och inte heller behöver människan längre någon medlare eller ”mellanhand” mellan sig själv och Skaparen då Gud säger: ”NÄR MINA tjänare frågar dig om Mig [svara då att] Jag är nära; Jag besvarar den bedjandes bön, när han ber till Mig. Och uppmana dem att svara när Jag kallar att tro på mig – kanske skall de ledas på rätt väg.” (Koranen 2:186)

Sammanfattningsvis kan vi därför konstatera att islams lära ser tawhîd som det ursprungliga förhållningssättet mellan människan och Skaparen och essensen i all sann och profetisk kallelse.

”Det är otänkbart att en människa, som Gud har gett uppenbarelsens gåva och visdom och kallat till profet, därefter skulle säga till människorna: ”Tillbe mig vid sidan av Gud.” Nej, [vad han skulle säga är:] ”Bli Guds hängivna tjänare som undervisar [andra] och fördjupar sin kunskap i Skriften.” (Koranen 3:79)

Motsatsen till begreppet tawhîd är begreppet shirk som bokstavligen betyder ”att dela” eller ”att förbinda” och i praktiken uppstår shirk när jämlikar, avgudar eller medlare tillskrivs Gud. Shirk kan uppstå i både övertygelse och dyrkan och den betraktas enligt islams lära som en oförlåtlig synd. Följande vers bekräftar detta: ”GUD FÖRLÅTER inte dem som sätter medhjälpare vid Hans sida, men Han förlåter den Han vill hans mindre synder…” (Koranen 4:48)