Första pelaren

Trosbekännelsen

Trosbekännelsen eller shahâda är den första och viktigaste pelaren då den utgör grunden för hela islams lära och praxis. Den är kort och enkelt en summering av allt en troende förväntas tro på och efterleva i sitt liv. Genom trosbekännelsen uttrycks nämligen tron på Gud och Hans sista sändebud, Muhammad.

Trosbekännelsen är frekvent återkommande i en troendes vardag då den ingår som en del i olika former av dyrkan. Den är också den formella inkörsporten till levnadssättet islam som praktiskt sker genom proklameringen av meningen Ashadu an lâ ilâha ill Allâh; wa ashadu anna Muhammadun rasûl Allâh. Innebörden av denna bekännelse kan enklast översättas med: ”Jag vittnar om att det inte finns någon gudom [värd dyrkan] förutom Gud och jag vittnar om att Muhammad är Hans sändebud”.

”Troende! Håll [fast vid] er tro på Gud och Hans Sändebud…”

(Koranen 4:136)

Den första delen av trosbekännelsen: Lâ ilâha il Allâh (det finns ingen Gudom [värd dyrkan] förutom Gud) består av ett förnekande samt ett bekräftande. Den troende förnekar (lâ ilâha) all form av gudom som på ett eller annat sätt kommit att dyrkas jämte den enda och sanna guden. Gudom i denna kontext innefattar allting som dyrkas jämte Gud så som statyer, personer, allehanda föremål och skapade ting men kan också innefatta känslor, lustar och passioner som människan i praktiken likställt med Gud. I följande vers beaktas detta genom Guds fråga till människan: ”Vad anser du om den som gör sina egna lidelser till gud?...” (Koranen 25:43)

Efter detta bekräftar (ill Allâh) den troende att det endast är Gud, Skaparen och Upprätthållaren av allt – både synligt och osynligt som är värd att dyrkas då: ”Gud [själv] vittnar – och [så gör] änglarna och de som har kunskap – att det inte finns en annan gud än Han. Upprätthållaren av rättvisa och jämvikt; ingen annan gud finnes än Han, den Allsmäktige, den Vise.” (Koranen 3:18)

I förlängningen betyder detta att den troende ingått ett förbund med Skaparen som innebär ett löfte om att aldrig ge vika från den enkla och sanna monoteismen som alla Guds profeter och sändebud trodde på och kallade människorna till. Om detta påminns vi i versen som lyder: ”Till varje samfund har Vi låtit ett sändebud komma för att förkunna: ’Dyrka Gud och håll er borta från falska gudar.’” (Koranen 16:36)

Den andra delen av trosbekännelsen: Muhammadun rasûl Allâh (Muhammad är Hans sändebud) syftar på vittnesbördet om att Muhammad är den sista och det avslutande Sändebudet i en lång rad av profeter och sändebud som sänts till människorna genom historien.

Att acceptera profeten Muhammad som Guds sista Sändebud innebär att den troende, i den mån denne klarar av det, försöker följa hans livsexempel. Profeten Muhammads liv ses nämligen som en uppenbarelse i sig själv då Gud säger: ”Och han talar inte av egen drift – nej, [det är] uppenbarelsens ord...” (Koranen 53: 3-4) samt ”…Tag alltså emot vad [Hans] Sändebud ger er [av detta] och avstå [villigt] från det som han nekar er; och frukta Gud…” (Koranen 59:7)

Detta livsexempel betecknas i teologiska termer för sunnah och definieras av de lärde som det som Profeten a) sade, b) gjorde samt c) godkände. Sunnah har nedtecknats och bevarats genom ett stort antal längre och kortare berättelser som på arabiska kallas för ahadîth. Haditherna har i sin tur samlats, nedtecknats och kategoriserats i olika hadithsamlingar varav de mest kända är Sahîh al-Bukhârî, Sahîh Muslim, Sunan Abu Dâwud, Sunan at-Tirmidhi, Sunan al-Nasâ’i samt Sunan Ibn Mâdja.

”I Guds sändebud har ni ett gott föredöme för alla som med bävan och hopp ser fram mot mötet med Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen.” (Koranen 33:21)

Haditherna täcker i princip hela spektrat av ett mänskligt liv, från det mest allmänna och generella till det mest intima och specifika. Ett exempel på en hadîth är berättelsen som underrättar om betydelsen av avsikten bakom en handling:

… Belöningen av en handling beror på [ens] avsikt och varje person kommer att belönas i enlighet med [dennes avsikt]. Den som emigrerat för världsliga [ändamål] eller för att äkta en kvinna, [belönas i enlighet med] det han emigrerade för.

Förutom att haditherna varierar i längd och ämnesområde har de också varierande äkthets- och sanningsgrad. De tillförlitligaste och säkraste haditherna är enligt särskilda bedömningskriterier klassificerade som sahih (sanna), som följs av hasan (tillförlitliga), da’îf (svaga) samt ma’do (påhittade).

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att trosbekännelsen, trots sin enkla formulering, rymmer en stor praktisk betydelse då den förstås och implementeras i en troendes liv. Följande vers indikerar detta: ”Den som lyder Sändebudet, lyder Gud…” (Koranen 4:80)